Torsdag 28/6 - Vi ringde på morgonen kl 7,30 till Karolinska för att höra vilken tid vi kunde få komma in. De hade lite fullt så vi fick komma in kl 13,30 samma dag. Vi skulle äta lunch innan och helt enkelt ladda! Väl inne blev vi väl emottagna och visade in på ett dubbel-rum, där man helt enkelt blir igångsatt, och sen när förlossningen är igång blir man förflyttad till ett förlossningsrum. När vi kom dit var rummet tomt, så vi valde sängen närmast fönstret. En Barnmorska undersökte mig och konstaderade att det hade inte hänt någonting med mig där nere - livmodertappen var 4cm och hård. Jag fick en gel-behandling, som ska mjuka upp livmodertappen så den slutligen utplånas och sedan börjar man öppna sig. Ja då var det bara att vänta. Jag låg med CTG så man kunde följa bebisens hjärtljud och mina "sammandragningar" som var obefintliga. Efter sex timmar skulle jag undersökas igen för att se om någonting hänt. Tiden gick, jag kände inget speciellt och kvällen kom.
I sängen breve kom det in ett annat par, hon hade fått en ballong insatt som man drar i emellanåt för man ska öppna sig, och tillslut föll hennes ballong ut, och dom fick åka vidare till ett förlossningsrum, och de fick sitt lilla barn den natten.
Jag blev undersökt, och det hade inte hänt någonting med mig, så då fick jag ytterligare en gel-behandling. Marcus fick inte sova kvar utan blev tvungen att åka hem, vilket han tyckte var lite jobbigt eftersom vi inte visste alls vad som skulle hända. På natten sov jag dåligt, för jag hade väldigt ont i ryggen. Inte fattade jag att det var pga gelén jag hade ont, jag trodde det var pga sängen...

Fredag 29/6 - På morgonen undersöktes jag igen, och då hade livmodertappen mjuknat och minskat till 2cm. WOW! Jihuuu idag blir det säkert bebis!! En tredje gel-behandling. i gick ut och promenerade för att skynda på processen, och jag hade riktigt ont. Värkar alltså, pga gelén.
Vi hade fått sällskap i rummet av ett nytt par, fast det var en tjej som hade med sin tjej-kompis (tror vi). Hennes värkar började sätta igång ordentligt där under dagen, och de fick gå vidare in på ett förlossningsrum. Hennes barn föddes den dagen. När den tredje gel-behandligen var över undersöktes jag igen. Inget hade hänt. Dom var väldigt konfunderade över varför inget hände med mig. Normal sätt räcker det med max tre behandlignar så är förlossningen igång! Nu ville dom försökta att sätta in en sån ballong, som det första paret som delade rum med oss hade. Ja den funkade ju för henne, så varför inte? Efter en plågsam stund i undersökningsrummet då läkaren försökt sätta in den j_la ballongen ett flertal försök så gav vi upp. Det gjorde så ont!! Och det gick inte!! Så tillslut sade dom okej, en fjärde gel-behandling. Dom brukar bara ge tre... Det blev kväll, och vi fick in ett nytt par i rummet (det tredje). Hon fick sin behandling och började få värkar, precis som jag hade fått av de senaste behandlingarna. Jag började ju undra, vad gör man om det inte går igång? Jag frågade flera gånger men fick bara till svar "Det kommer att fungera". Under kvällen satt vi där i rummet, väntade på att få kraftigare värkar. Då fick Marcus SMS av sin kompis Lasse, som skulle ha barn en vecka efter oss. Dom hade kommit in, och Lina var öppen 5 cm. Jaha, så dom skulle få sin bebis den natten. Marcus var ute i korridorerna och kollade ifall han kunde se dom någonstans. Vi kunde ju varenda vrå innan och utan efter två dygn och vankande fram och tillbaka... Han mötte Lasse och de böt några ord, det var på gång! Åh va avis vi blev. Marcus åkte hem och sov igen. Jag blev undersökt igen på natten, den fjärde behandligen hade inte gett något resultat det heller... Då sade läkaren att "i morgon undersöker vi dig igen, och har det fortfarande inte hänt något så gör vi kejsarsnitt på dig" Om ni kan fatta hur skönt det var att höra dom orden!? Äntligen få veta att det finns ett slut på detta! Det har gått två dagar, men det känns som en lång evighet. Jag skulle sova ordentligt på natten och dom sade åt mig att vara fastande efter kl 12, ifall vi skulle snitta.
Tjejen som låg brevé mig, hennes kille fick också åka hem och sova. Hennes värkar satte igång ordentligt, och mitt i natten blev hon förflyttad till förlossningen, och de ringde in hennes kille. Dom fick sin bebis den natten. Dom också...

Lördag 30/6 - Jag vaknade vid kl 7 på morgonen av att min underbara barnmorska från MVC Helene kom in till mig. Åh va glad jag var att få se henne! Vi pratade och hon berättade för mig om kejsarsnitt eftersom hon visste att det kanske kunde bli det. Jag hade ju inte haft en tanke om det under min graviditet, så jag var inte alls påläst på det området. Det kom in en läkare och pratade med mig och frågade hur jag kände. Dom vet ju att det var väldigt psykiskt jobbigt att bara fortsätta och fortsätta försöka, men doktorn övertalade mig att vi skulle prova en ballong igen. Jag var väldigt tveksam, men okej, ett sista försök. Funkar inte det så blir det kejsarsnitt. In på undersökningsrummet och in med händer och verktyg i mitt underliv - igen... Doktorn lyckades få in ballongen, och blåste upp den. När den är uppblåst ska man dra i den, coh det gjorde han, och då trillade ballongen ut! Jag var öppen 2 cm!! WOW! Något hade hänt under natten. Helene tog då hål på mina hinnor och vattnet gick och nu kunde vi sätta in värkstimulerande dropp. Jihuuu!! Det funkar! =) Droppet gjorde så jag fick ondare och ondare, och tillslut var det äntligen vi som fick förflyttas till ett förlossningsrum! Då var det ett fjärde par i vårt rum, sen vi kom dit... Dom ökade på dosen var 20:e minut på droppet, och det började göra riktigt ont. Helene hade gått av sitt skift, och vi hade en annan barnmorska nu. Vi ringde på klockan för jag hade så väldigt ont, och då kom det in en annan barnmorska än den vi hade, och hon undersökte mig och sade "åh du är öppen 2cm, det är bara att köra på, idag blir det bebis" Va?? tänkte jag, vaddå 2 cm? Det var jag ju i morses??? Men jag var så groggy av att det gjorde ont, så jag tänkte inte mer på det, utan ville absolut prova lustgasen. Dom satte också in en sån grej på bebisens huvud, så vi kunde höra härtslagen på henne. Värkarna kom helatiden, nästan utan mellanrum och blev kraftigare och kraftigare. Tillslut hade jag ingen vila emellan alls, och jag hyperventilerade i lustgasen och började kräkas och ha mig. Oj va mysigt... Då kom två sköterskor inrusande, de hade sett något på monitorn att det hände något med bebisens hjärtljud. Vips var doktorn inne också, och han undersökte mig. "bara 2 cm fortfarande". En hel dag med värkar utan att jag har öppnat mig någon enda liten cm! Då blev allt bara kaos, vi skulle upp på kejsarsnitt-avdelningen på en gång. Det var bråttom, men ingen fara för bebisen, för hon mådde bra där inne så det var ju skönt. Dom pumpade i mig medel för att stoppa värkarna och vi åkte upp till operation. Väl där uppe bröt jag ihop, allt var så himla jobbigt då. Nya människor i gröna rockar och mössor. Marcus fick sätta på sig en operationsdräkt, och han var med helatiden. När jag gråtit en skvätt kändes det bättre och jag vart ganska lugn.

Så skulle vi sätta ryggbedövningen. Det var lättare sagt än gjort... dom stack mig flera gånger utan att lyckas, och helt plötsligt började mitt ben darra "vad gör ni med mitt ben??" "Oj, känns det i benet, det ska det inte göra..." efter ett antal försök fick de tillkalla överläkaren, som satte den på första försöket. Sen tvättade dom magen, och satte upp skynket så vi inte fick se något. Dom frågade "känner du det här?" och tillslut kände jag ingenting. Marcus var med mig bakom skynket och jag frågade honom "Okej sista chansen, vad tror du att det är?" Vi slog vad, och Marcus gissade på tjej, så jag gissade på kille. Plötsligt sade Marcus "nu börjar det hända grejer". Jag kände hur dom bökade runt där nere vid magen, och plötsligt sade dom "Nu får pappa följa med här" och vips var Marcus borta. Jag har för mig dom sade nåt om att det var en jätte-fin bebis, och de sade att den var blond. "Vad blev det då?" frågade jag. Ingen svarade... "Hallå vad blev det?? Såg ni inte vad det blev??" Tillslut svarade dom "jo, vi såg, men det får pappa berätta, hehehe..." Efter en liten stund kom Marcus in och dom lade bebisen på mitt bröst. Marcus sade "jag vann" - det blev en tjej! Åh, jag var sååå lycklig. Hon var så himla fin, vilka enormt stora fina ögon som tittade på mig. Jag böjde armarna för att känna på henne (vilket inte var det lättaste med alla grejer jag var uppkopplad till) Åh, hon var så fin! Jag tror jag grät, men jag minns inte. Sen gick Marcus iväg med henne, och dom sydde ihop mig och körde mig till uppvaket där jag låg i ett par timmar, tills jag kunde börja röra på benen. Jag var helt groggy, och det enda jag hade i mitt huvud var bilden på Hedvig när hon låg på mitt bröst. Världens finaste tjej! Tillslut körde dom mig till BB avdelningen, och dom frågade mig "var är pappa och bebisen då?" Inte visste jag heller... så när dom kört in mig på ett rum, så skulle de leta reda på var Marcus var någonstans. Jag fick mackor och Juice och låg och väntade och väntade. Tillslut (kändes som en evighet, men var kanske 20 min) då kom dom in och sade att dom kört mig till fel avdelning! Då körde dom mig rätt, och tillslut kom jag in i rummet där Marcus och Hedvig var. När jag såg dom två, så grät jag massor. Hedvig skrek och ville suga på tutten förståss, så barnmorskorna hjälpte till och sätta henne vid mitt bröst och hon snuttade som sjutton.

Ja äntligen var hon född, och vi var för första gången en liten familj! Hedvig vägde 4215 gram och var 54cm lång. Hon föddes kl 18,22 den 30/6.

Vi var kvar på BB till tisdagen 3/7 då vi fick åka hem.